Nobody´s perfect.

Den här gången var jag i sydostasien och utforska på egen hand. Med ryggsäck och hela skiten drev jag planlöst runt.
Av olika anledningar tog ag en snabb visit till Bankok och skulle bara vara där ett par dagar tills jag skulle tillbaks upp till mellersta Thailand igen. På tillbakavägen bestämmer jag mig för att ta bussen och jag kastar in väskan i väskutrymmet, vilket jag måste göra, får min biljett och sedan hoppar in i bussen. (Nattbussen).

Klokare människor hade väl kanske sagt att man borde hålla koll på sin väska vid varje stopp. Jag valde att sova under resan, så jag gjorde inte det.
Slutstation: Här ska jag av, klockan är tre på natten och jag ska bara ta min väska och sen hitta det hostel jag bott på innan jag drog till Bankok. Är min väska kvar? Såklart inte. You have GOT to be kidding me!
Dagen efter, till polisstationen med biljetten. Kan de engelska på polisstationen? Nä. Jag får hämta en kille som jobbade på det hostel jag bodde på som fick översätta och jag fick min polisrapport den här gången med. Men på thailändska. På biljetten stod det tydligen också att bussbolaget inte tar något ansvar för försvunnet bagage. Såklart inte.
Den här gången hade jag biljett, VISA, pass och mina CD-skivor och CD-spelare med på bussen, så jag hittade lite tröst där. Däremot så hade jag endast de kläder jag haft på mig på nattbussen. Där det är typ 4 grader varmt. Med andra ord ett par jeans, en varm tröja och en fleecetröja. Dumt val. På dagen i mitten av landhelvetet var det ju asvarmt och inga ställen alls att köpa nya kläder på. Ännu mindre ställen att köpa ny väska att ha grejerna i.
Men de som bodde på samma hostel samlades och skrapade ihop kläder och en handduk som de kunde avvara, så jag hade så det räckte ett par dagar.

Jag åkte hem (nä, jag åkte till Tyskland) i november månad och hade inga pengar alls kvar. Den billigaste resan mellanlandade i Bahrain och Oman. Jag hamnade bredvid en rik shejk som ville att jag skulle börja jobba hos honom i Afrika någonstans. Lät sådär, men jag höll god min, i mina flipflopp-sandaler. Inte hade jag en tanke på att man behöver skor i Europa i november.
Jag berättade för shejken att vart jag skulle och han undrade hur man reser i Europa. Tåg? Buss? Flyg? Jag sa att jag inte hade så mycket pengar så jag skulle lifta mig vidare när jag landade. Han frågade då om jag åtminstone hade pengar att köpa skor för och jag svarade att jag ändå inte hade tänkt att vara ute så mycket. Shejken gav mig 100$ och bad mig köpa mig ett par skor och en tågbiljett.
Fan, men kan göra sig rik på att dra snyfthistorier på flyg.

Jag liftade när jag kom ner till Frankfurt. Jag liftade med en amerikanare som var nyfiken på min resa. Jag berättade att jag varit i Vietnam, Laos, Kambodja och Thailand och amerikanaren svarar med att han var i Vietnam under kriget. Jag, mitt totala dumhuvud, biter såklart den hand som föder mig. Jag var tvungen att ifrågasätta amerikanares förmåga att alltid lägga näsan i blöt. Dumt, mycket dumt gjort.
Han stannar bilen på Autobahn, slänger upp dörren, hämtar min väska från bagageutrymmet och kastar ut väskan. Min tanke var att han inte ville köra mig vidare. Jag hade rätt. Vad tokigt. Jag gick till närmsta avfart som inte var så långt borta och hamnade i Ulm. Vad lärde jag mig? Att försöka hålla käften och att Einstein föddes (eller bodde, vet inte riktigt) i Ulm.

Men utan överdrift, jag har besökt polisstationen på 80% av mina resor.

När jag var i Australien med familjen så krockade pappa med en känguru...Då måste man tydligen till polisen och anmäla det, så då hängde vi där ett tag. Det enda jag minns är dock att jag grät som en gnu för den stackars kängurun och att de spelade Celine Dion.