Att ta tjuren vid hornen.

Idag tog jag mod till mig. Men bröd i näven gick jag ner till sjön och stirrade döden i vitögat. Jag gick inte ner till vattnet riktigt, så tuff var jag inte, utan jag stannade på vägen, men änderna gick mer än gärna upp till mig istället. Där stog vi (jag stog, Sandro satt i vagnen och förstod inte riktigt vad jag gjorde), aningen kutryggad och beredd på flykt. Men det gick bra. Jag sprang runt vagnen ett par gånger för att slippa de som högg mig i fötterna, men det var det värt. Nu vet de sin plats. Och jag min.
Nästa gång ska jag ta med mig kameran så ska ni få se vansinnet.

Dagens händelse.

Idag tänkte jag vara lite snäll mot änderna nere vid sjön, så jag tog en halv limpa vörtbröd och traskade ner till sjön med Sandro i vagnen... Bara det gjorde jag med livet som insats då det var glashala stentrappor ner till vattnet där de små liven höll hus. Två svanar var dör också som stod och fräste. Nej, varken Lennart eller Gunde var där, det var riktiga fåglar.
Lite skrajset så tog jag upp brödet och helt plötsligt har jag fyrtio jävla änder som hackar mig på fötterna och två svanar väldigt väldigt nära.
Det blev i princip hela brödskivor som kastades i ren panik med försök att ge svanarna mest för att de inte skulle bli arga, inte tänkte jag på att de har väldigt mycket längre hals och därmed tog längre tid att komma ner till brödet. Svanarna fick inte en enda bit.
Sen skyndandes det därifrån. Utan att ha räknat med att det var hala trappsteg upp från sjön också. Jag kände att jag inte hade tid så jag genade genom träden upp på stigen med varenda andjävel efter mig. Sen jagade de mig en bit och jag hörde hur svanarna flaxade. Hua, det var läskigt och inte alls lika mysigt som jag trodde när jag packade ner brödet.

Sen tog jag mig upp till banken.  Vi har myntsparat och jag tänkte att istället för att ha dem skräpandes hemma så skulle jag växla in dem. Detta skulle gjorts förra veckan, men då hade jag sönder maskinen efter hälften av mynten och banken ville inte ta emot dem manuellt (eller vad det heter) så jag fick snopet gå hem med mynten igen. Vet ni hur tungt det är med två tusen i mynt, by the way? Jag vet, så om ni någonsin undrar, så vet ni vart ni ska vända er. 
Idag när jag tog mig upp till banken (ja, upp, det är uppförsbacke hela vägen) så stod det på maskinen: "Automatjävel ur bruk". Inte riktigt så stog det, jag har modifierat det lite till hur jag tycker att det ska stå. Så jag gick återigen hem med mynten. Men det var nerför.

gott nytt år till alla er som läser.

Frustration.

Ett kort inlägg, men ett kort inlägg måste ju vara bättre än inga alls.
Passar pockså på, tack Kottan. Skönt att veta att någon är enträgen att läsa och mån om att berätta det. Tack.

Men frustrationen kommer från den där jävla chokladkalendern. Man får ju inte ut chokladen. Det enda som händer är att små små bitar fastnar under nageln och blir äcklig. När man väl får ut chokladbiten (om man nu får det, det är inte säkert, oftast blir det bara smular av den) så är den inte ens god och är förmodligen fyra år gammal.

I måndags kraschade hårddisken här hemma.
Den där backup:en som man har pratat om sen i somras typ, då datorn började krångla, har såklart inte blivit av. Varför gör man inte saker när man bör?
Men André fixade faktiskt biffen efter tre dygns arbete. Hurra för dig älskling!
Dessutom har vi nu en back up, så nu är den mer välkommen att krascha igen, även om jag skulle föredra att den höll i åtminstone 4 år nu.

Jag och André har köpt en Ipod till varandra i julklapp. Samma Ipod. Som all musik vi har är nerladdad på och den ska vara i bilen ALLTID. Vi har till och med en laddare så att det inte ska kunna finnas en enda anledning att ta ut den från bilen.

Jag har nackspärr. Åt höger. Fan.

Long time...

Men nu tänkte jag att det var dags att skriva lite igen. Förmodligen ingen som läser, men så länge jag inte kollar på statistiken så vet jag ju inte det.

Sandro har banne mig fyllt ett år! Det är ju i sig helt sjukt kan jag tycka, men det är väl så när man är mamma. Nästa gangster kommer i maj. Jag är galet peppad, men är aningen orolig att jag kommer att bli gråhårig i förtid. Sånt kan nämligen hända har jag hört.

Vad händer annars? Jobbet? Jo, i Torsdags hade vi två miljöinspektörer som skulle förhöra oss personal om vad vi kunde gom att jobba för företagets miljömål (Vi är certifierade och genomgår kontroller att vi faktiskt följer detta). Jag är påläst som få och nästan hoppades att inspektören skulle komma till mig, då hade jag kunnat glänsa: Mål 1: spara pappersförbrukningen 20% osv. Dessutom hade jag kunnat få in att jag går till jobbet och inte sprutar ut massor med avgaser.
Hur som helst, jag skrev ut ett gäng papper i torsdags och jag vet inte riktigt hur jag får bort försättsbladen, så vartannat papper stog jag och sorterade rätt ner i papperskorgen när en man kommer in. (Jag vet inte om jag bör tillägga att jag absolut inte kände igen mannen och bör ha antagit att det inte var någon som jobbade på företaget, men det är kanske att idiotförklara sig själv, så jag gör inte det).
Mannen: - Oj, här var det mycket papper... (Med väldigt hurtig och glad ton)
Jag: - Ja.
Mannen: - Och idag som är miljödagen och allt... (fortfarande glad).
Jag: - Ja, så det är bäst att slänga försättsbladen innan inspekrtören kommer.
Ibland funderar man på hur dum man egentligen är.

Idag ska vi ha kalas här hemma. Ettårskalas med hela släkten. Så nu ska jag städa och ta en alvedon i förebyggande syfte.

Kroppen är inte så smart som alla säger.

Nä det är den inte. Hade den varit det hade man inte torkat ut läpparna när man slickade sig om dem. Det är så jävla dumt. Salivet hade inte varit så jäkla salt och torkat ut, istället, i en perfekt värld där kroppen faktiskt är smart, så hade det räckt. Istället måste man hålla reda på det där förbannade lipsylet.
Finns det något värre än att vakna på natten, vara torr om läpparna, förgäves försöka slicka sig om dem och försöka hinna somna innan man märkt att det bara blev värre. Tillslut måste man gå upp för att leta rätt på lipsylet som ofta ligger i någon byxficka.

Lite kuriosa:
I lördags skar jag potatis och skar mig även i tummen. Jag skar mig mitt på ett gammalt ärr jag har där och upptäckte att när man skär sig på ett ärr så blöder det inte alls lika mycket, men gör mycket ondare.
Då vet ni det.

Semester.

Jag vill ha semester! Jag behöver semester! Jag borde ta semester helt enkelt.
Mina föräldrar åkte till Dominikanska republiken i torsdags. De tog en restresa ospecificerat (stavas det så tro?) och tänkte att om hotellet inte är bra så får de väl hitta ett annat där nere.
"OM HOTELLET INTE ÄR BRA"
De hamnade på ett femstjärnigt "all inclusive". Två veckor ska de vara där.
Ska jag berätta vad som händer mig när jag åker ospecat? Ett jävla råttbo i utkanten där det springer kackerlackor över nerfläckade heltäckningsmattor och malätna filtar med spärmafläckar på. Tackar!!! (Nä, jag har aldrig åkt ospecat, mest för att jag vet att jag har det där att vänta).

Jag ä int bitter.

Jag vet att jag har slutat...

Men jag måste ändå få skriva av mig.
Jag tror nämligen att ICA driver med mig. Kan de göra det?
I måndags skulle jag handla fiskpinnar. Något den här familjen absolut inte handlar varje dag. Jag roffar åt mig de övriga matvarorna och blickar mot frysdisken och fiskpinnarna. Nä, då tyckte ICA i sitt stilla sinne att det var lika bra att tömma just den frysdisken. Fiskpinnefrysdisken. För den var tydligen sönder. Med andra ord fanns det inte en enda fiskpinne att köpa. Arghhh! Jag hatar att behöva tänka om när man väl har kommit på vad man vill äta.

Idag var tanken pepparbiff med pommes. Jag handlar det jag behövde och riktade in mig på frysdiskens potatisprodukter. Nä, då var det den frysdiskens tur. Inga potatisprodukter alls. Det ska tilläggas att det verkligen inte är varje dag vi handlar pommes heller, kanske en gång om året. Vad är oddsen?

Tack för mig.

Ja, nu är det dax.

Nu ger jag upp. Jo, det är så.
Det här hamnar så långt der på prioriteringslistan att jag får ångest. (Nä, det får jag inte, men det låter mer dramatiskt då). Jag gör inget annat än att jobbar, kör bil och sover. Däremellan byter jag ett gäng blöjor och matar. Jag läser inte ens tidningarna längre. Jag som trodde att det var slappt att jobba. Nu inser jag att jag hade fel. Eller så är jag inte tillräckligt varm i kläderna än, så jag fortfarande försöker se ut som jag gör något vettigt. Då underlättar det inte att chefen hela tiden ser min skärm.

Min hjärna är uttömd. Jag kommer på en del bra saker att blogga om dock, men när jag väl sitter här så är de som bortblåsta. Så nu känns det bara som att det här är ett måste-moment som jag nu lägger ner. Det här blir mina sista rader på ett tag.
Sad to say.

Men hörni, jag kommer fortfarande läsa era bloggar. Jo, det är sant. Kanske inte lika ofta som förut, men det gör bara att när jag väl läser finns det mer av det goda.

Fridens.
(Jag har även slutat röka. Önska mig gärna lycka till)

Jag vet, slarvigt.

Jag har ingen riktig ursäkt... Jag är bara otroligt jävla dålig på att blogga nuför tiden. Men det kan bero på att jag har plötsligt fått ett helt nytt liv. Det är sant. Helt nytt. Jag jobbar. Lite läskigt när man vet att man ska jobba för alltid. Det är ju inte så att man känner att det finns ett slut på det. Jag menar, pension? Hur lång tid det är det kvar till dess är det ingen som vet. Jag kan inte räkna så långt just nu, för sen jag började jobba har jag varit helt tom i huvudet. Niente, nada. Helt tomt. Och det är inte så bra om man ska visa sina vackra framfötter.

Men det tog en kvart, sen satt man där och undrade vart de där månaderna, nästan året man inte har varit där på tagit vägen. Samtidigt har jag bytt avdelning och det är massor med nytt som ska läras. Plötsligt känner man sig som en praoelev.

Men, nu skriver jag för skrivandets skull. Är fortfarande tom i huvudet så det finns inget att skriva om. Jag har blivit så fruktansvärt förvirrad. Mer än vanligt vill jag påstå. Den här diskussionen hölls i hissen på väg hem en dag mellan mig och en kollega.

Jag, rotandes i väskan: -Ska bara kolla så att jag har med mig allt...
Kollegan: Ja, det är jobbigt att komma hem och upptäcka att man har glömt typ mobilen på jobbet.
Jag; - Ja, vore så typiskt att komma ut i regnet och upptäcka att man glömt jackan eller något.
Kollega: -Vilken jacka?

Då hade jag kommit ner och orkade verkligen inte åka hissen upp igen. (Då är man trött, det vill jag lova), så istället svor jag och gick hem utan jackan.

Nu ska jag byta blöja.

Hjälp!

Nu ska jag vara på jobbet om 13 timmar. Det kan tyckas som lång tid, men vet ni vad? Det är det inte. Inte om man inte har varit där på 11 månader. Nu ska jag ta vara på 13 timmar på ett bra sätt. Inte blogga.

Ja, jag vet!

I know, bloggen halkar efter. Men tack vare det så har jag lite att skriva om.
Vi börja i ändan ångest. Min mammaledighet är slut om tre dagar. Jepp, jag börjar jobba igen. Ordet jobba kommer från ordet jobbig. Därav ångesten.

Imorn bär det av till Hasseludden/Yasuragi. Ordet jag letar efter här stavas SPA. Jag och André tar ska bo i en svit utan gangsterbarnet och hålla på med saker jag inte kan stava till. Men det ska bli himmelskt.
Sist jag klippte mig var lite av en SPA-känsla. Då var det massage i stolen och händer som masserade hårbotten och en trevlig och duktig frisör. Idag tänkte jag upprepa den behandlingen.
Min frisör var inte samma. Jag fick inte håret tvätten, med andra ord inte sitta i massagestolen. Jag berättade hur jag ville ha håret (Samma frisyr, men kortare helt enkelt). Jag kom ut med någon typ av page. När han tog spegeln som de brukar och visar baksidan så ruffsade jag till det lite och sa att jag nog ville ha det lite busigare, då höjde han rösten och bad mig sluta, för jag förstörde hans frisyr. DIN FRISYR? ÄR DU SÄKER PÅ ATT DET ÄR DIN FRISYR, DITT AS. Tänkte jag, istället bad jag om ursäkt och sa att det var fint som det var och kom på att nu kommer jag absolut inte behöva visa leg när jag köper cigg längre. Jag ser snarare ut som en tant.
När jag ringde André för att fråga om han älskade mig vilkorslöst och oavsett hur jag ser ut i håret så sa han: Njae, har förutsättningarna förändras så vette katten... Tack för den här tiden älskling, jag ringer om ett halvår när det växt ut igen.

I helgen hade vi min bror och hans fru här och pratade lite. Vi kom in på övernaturliga krafter och sånt. Jag är alldeles för tråkig för att tro på sånt. Hur som helst kom jag plötsligt ihåg hur jag, min bror och en kompis till honom brukade jaga upp varandra genom att prata om spöken när vi var små. Vi satt ofta i vår källare och gjorde det. I helgen kom det dock fram något hysteriskt roligt. Min brors kompis och min bror hade blivit så rädda att de hade gått till en präst för att prata igenom det här med spöken. TILL EN PRÄST! I KYRKAN!
Jag vet inte vad de sa i kyrkan och jag vet inte om det hjälpte, han blev lite generad när han berättade det. Hur som helst är han för övrigt helt frisk och tror inte heller på spöken längre. Så det kanske hjälpte.
Men jag kan numer stoltsera med att jag som två år yngre tjej var tuffare.

Sorry Teddan, kunde inte låta bli.

Mat mat mat.

...och igen.

Den här gången var jag i sydostasien och utforska på egen hand. Med ryggsäck och hela skiten drev jag planlöst runt.
Av olika anledningar tog ag en snabb visit till Bankok och skulle bara vara där ett par dagar tills jag skulle tillbaks upp till mellersta Thailand igen. På tillbakavägen bestämmer jag mig för att ta bussen och jag kastar in väskan i väskutrymmet, vilket jag måste göra, får min biljett och sedan hoppar in i bussen. (Nattbussen).

Klokare människor hade väl kanske sagt att man borde hålla koll på sin väska vid varje stopp. Jag valde att sova under resan, så jag gjorde inte det.
Slutstation: Här ska jag av, klockan är tre på natten och jag ska bara ta min väska och sen hitta det hostel jag bott på innan jag drog till Bankok. Är min väska kvar? Såklart inte. You have GOT to be kidding me!
Dagen efter, till polisstationen med biljetten. Kan de engelska på polisstationen? Nä. Jag får hämta en kille som jobbade på det hostel jag bodde på som fick översätta och jag fick min polisrapport den här gången med. Men på thailändska. På biljetten stod det tydligen också att bussbolaget inte tar något ansvar för försvunnet bagage. Såklart inte.
Den här gången hade jag biljett, VISA, pass och mina CD-skivor och CD-spelare med på bussen, så jag hittade lite tröst där. Däremot så hade jag endast de kläder jag haft på mig på nattbussen. Där det är typ 4 grader varmt. Med andra ord ett par jeans, en varm tröja och en fleecetröja. Dumt val. På dagen i mitten av landhelvetet var det ju asvarmt och inga ställen alls att köpa nya kläder på. Ännu mindre ställen att köpa ny väska att ha grejerna i.
Men de som bodde på samma hostel samlades och skrapade ihop kläder och en handduk som de kunde avvara, så jag hade så det räckte ett par dagar.

Jag åkte hem (nä, jag åkte till Tyskland) i november månad och hade inga pengar alls kvar. Den billigaste resan mellanlandade i Bahrain och Oman. Jag hamnade bredvid en rik shejk som ville att jag skulle börja jobba hos honom i Afrika någonstans. Lät sådär, men jag höll god min, i mina flipflopp-sandaler. Inte hade jag en tanke på att man behöver skor i Europa i november.
Jag berättade för shejken att vart jag skulle och han undrade hur man reser i Europa. Tåg? Buss? Flyg? Jag sa att jag inte hade så mycket pengar så jag skulle lifta mig vidare när jag landade. Han frågade då om jag åtminstone hade pengar att köpa skor för och jag svarade att jag ändå inte hade tänkt att vara ute så mycket. Shejken gav mig 100$ och bad mig köpa mig ett par skor och en tågbiljett.
Fan, men kan göra sig rik på att dra snyfthistorier på flyg.

Jag liftade när jag kom ner till Frankfurt. Jag liftade med en amerikanare som var nyfiken på min resa. Jag berättade att jag varit i Vietnam, Laos, Kambodja och Thailand och amerikanaren svarar med att han var i Vietnam under kriget. Jag, mitt totala dumhuvud, biter såklart den hand som föder mig. Jag var tvungen att ifrågasätta amerikanares förmåga att alltid lägga näsan i blöt. Dumt, mycket dumt gjort.
Han stannar bilen på Autobahn, slänger upp dörren, hämtar min väska från bagageutrymmet och kastar ut väskan. Min tanke var att han inte ville köra mig vidare. Jag hade rätt. Vad tokigt. Jag gick till närmsta avfart som inte var så långt borta och hamnade i Ulm. Vad lärde jag mig? Att försöka hålla käften och att Einstein föddes (eller bodde, vet inte riktigt) i Ulm.

Men utan överdrift, jag har besökt polisstationen på 80% av mina resor.

När jag var i Australien med familjen så krockade pappa med en känguru...Då måste man tydligen till polisen och anmäla det, så då hängde vi där ett tag. Det enda jag minns är dock att jag grät som en gnu för den stackars kängurun och att de spelade Celine Dion.

Packningen försvann.

Jag undrar varför det alltid händer grejer med min packning när jag är ute och reser. Nu har det dock varit frid och fröjd rätt länge, men så har det inte alltid varit.

Första gången:
Jag fick för mig att flytta till Dublin och bo där i ett år, så jag tog mitt pick och pack, i princip allt jag hade i kläder. Jag flyttar in i en lägenhet där det bor fyra tjejer som är typ 4 år yngre än jag och de hade tapetserat hela lägenheten med bilder från okej-tidningar! De var tvungen att pussa minst 20 av bilderna godnatt innan de gick och la sig i sina rum. Mitt rum? Nä, jag hade inget rum, jag sov på en madrass i köket/vardagsrummet.
Alla hade jobb och var sin nyckel. Inte jag. Jag hade inget jobb och ingen nyckel, vilket innebar att så fort jag gick utanför dörren så kom jag inte in igen, förrän kl. 21 då den första kom hem efter jobbet.
Detta gjorde att min tid i Dublin, som varade 4 veckor spenderades på "Local pub" där de tyckte synd om "Crazy Swede". Men det gjorde verkligen ingenting, jag fick mat och öl där varje dag. Thank you.
Men efter fyra veckor fick jag nog av de jobbiga tjejerna och bestämde mig för att flytta till London istället. (För att vara rättvis mot tjejerna så var det inte bara deras fel. Jag fick inte heller något jobb.)

Jag begav mig till flygplatsen med packningen och filofaxen där jag hade: VISA-kort, Pass, SIM-kort till tfn, Biljett och alla lösa pengar. Den blir naturligtvis stulen och jag beger mig till flygplatspolisstationen. Jag är snabbare än Usain Bolt då mitt plan inte känner någon sympati utan lyfter utan mig om jag inte hinner. På polisstationen har de "fikarast" och han som sitter i luckan ville äta upp sin yoghurt innan han kommer fram till att jag ska till den andra polisstationen, på andra sidan flygplatsen. Jag springer och får till slut polisrapporten. Kommer till gaten som är stängd.
Detta innebär att jag måste köpa ny biljett. Hur då?
Jag hade inget VISA eller några kontanter. Jag bad att få biljetten på faktura och det gick jättebra, om jag bara kunde legitimera mig. What the f**k? Vad är det som är så himla svårt att förstå? JAG HAR INGET PASS HELLER!!!
Jag fick ringa mamma och hon fick köpa biljetten åt mig med hennes VISAkortsnummer.

Till slut fick jag min biljett, checkar in resterna av mitt liv och sätter mig tomhänt vid gaten då det kommer en dam och klappar mig på axeln och säger att hon har varit med om samma sak. När hon var ung så var hon tvungen att åka till England för att göra abort, det är fler som gör så än man tror, sa hon. -Ehh, WHAT? No no, you have got it all wrong.
Hon gick.

På planet hamnade jag bredvid en man som jag beklagar mig gråtandes för. I don´t know how to get from tha airport... And even if I did, Where will I go? snurvel snurvel. Han ger mig då £100 och hans klocka (?). Nu i efterhand kanske jag inte helt förstår varför jag tog emot klockan framför allt. Men det gjorde jag.

Väl på Londons flygplats... Nä. Där fick jag så jag teg. Ingen väska kom inte. Härliga tider tänkte jag och gick till för att anmäla väskan borta. Men sedär. Ryanair har finstilt berättat att de inte tar på sig något ansvar om packningen försvinner. Så där står jag, med £100, en klocka och en polisrapport.

Hur som helst löste sig allt och jag sitter ju faktiskt här idag. Men för er information, om man gör ett nytt pass utomlands så tar det fyra veckor. Fyra veckor kan vara en väldigt väldigt lång tid.


mina fördomar bara frodas. Moahahaha...

Jag har en del fördomar. En av dem är att amerikanare inte vet så mycket annat än vad som händer innanför deras gräns samt när de ska ut i världen och försvara sitt land. (?)

All I say is:


Är dövstumma den perfekta grannen?

Man kan ju lätt tro att dövstumma inte gör så mycket väsen av sig. De spelar till exempel inte hög musik in på sena nätterna, de bråkar inte speciellt högljutt på fyllan och de sitter inte och skriker och gormar till sportevenemang.
Men, vad fel man kan ha.
De låter ju ännu mer.
De struntar till exempelvis i om tvättmaskinen/diskmaskinen går på högvarv på nätterna, de kan mycket väl gå in i en trave tallrikar och riva ner dem, utan att ens märka det och de vaknar inte när deras unge ligger och skriker på nätterna. Det sista vet jag inte om det stämmer, de har kanske någon anordning som gör att de vaknar. Kanske en lampa som blinkar, så som de har på telefoner... Texttelefoner.

Så med andra ord så är det inte helt optimalt när de ränner runt på fyllan och river ner saker och inte märker det.
Å andra sidan:
Jag kan spela hög musik, bråka högljutt och skrika och gorma till sportevenemang hur mycket jag vill utan att någon klagar. Jag får även en del av deras fördelar, jag kan tvätta/diska när jag vill utan att de bryr sig. När sitt barn skriker på nätterna är dock inte en fördel som man får. Man vaknar själv av ungen och vill förmodligen få ungen att somna om.

Inte för att jag har några grannar som är dövstumma, men kan vara värt att tänka på om man ska byta bostad. (Det har väl förmodligen inte någon större del i beslutet köpa eller inte köpa, men ändå).

Har ni förresten pratat med någon med texttelefon? Mycket skumt. Jag jobbar med att prata i telefon och ibland är de som ringer arga. Även dövstumma kan vara arga, men då sitter istället en tredje part och vidarebefordrar svordomarna.
Det kan till exempel låta:
Kvinna med snäll röst: -Du ditt jävla rövhål, inte kan du väl tro att jag tänker betala det här? Du och ditt företag är jävla maffia som tar av de fattiga och ger till er själva. Kom.
Sen ska jag då svara, gärna sakta så den snälla flickan hinner skriva. -  Menar du att fakturan är fel och att du bestrider den? Vad är det som är fel? Kom. (ska jag tillägga att jag jobbar med inkasso och obetalda fakturor. I know, riktig partyprinsessa)

Ja, ni förstår, sånna samtal kan pågå i evigheters evighet. Det är sant. Evigheters evighet är absurt lång tid.

Jag har tyvärr inget vettigt att skriva. Jag ska nog gå och dricka öl.

Jag har blivit rånad och lurad.

Idag gick jag på skeppsbron och höll på att törsta ihjäl. Jag var rätt nära slussen och resonerar med mig själv om det är värt att gå runt perrongen till saltsjöö-banan för att ta mig till pressbyrån, eller om jag kort och gott ska vänta tills jag kommer hem.
Nere vid djurgårdsbåtarna så fanns det ett litet stånd där det står "cold drinks". Ahaaa! Tänker jag och blir nöjd.
En vatten och en refresher (kommer ni ihåg dem? De där långa). Det är då det händer.
Försäljare: 30:-
Jag: Va?
Försäljare: 30:-
Jag: Hur?
Försäljare: 25:- för vattnet och 5:- för godiset.
Jag: Det var dyrt.

Men eftersom att jag höll på att dö så hade jag inget val.




Vattnet var ljummet. Inte ens skylten "cold drinks" stämde.
Refreshern smälte i förpackningen.

Äckligt och jäkligt bökigt.

Jag vet, slarvpottan har inte skrivit på ett tag men sånt är livet.
Igår påbörjades operation skorvsanering på Sandro. Han har haft skorv som sköterskan på BVC sagt går bort av sig själv, men igår sa hon att jag borde ta salva för att få bort det.
Jag hade två val.
En salva som man kan smeta på typ ryggen och det ska ta bort skorvet i håret. (Skorv, by the way för er som inte vet och förmodligen skiter i vad det är så är det en äcklig hudhinna i hårbotten på små barn).
Fördel: slipper kleta salva i håret på Sandro
Nackdel: Smeta tre ggr/dag i en vecka.

Sen hade vi en annan salva som man kletar i håret som ska sitta i i tre timmar, sen kammar man bort det med en luskam.
Fördel: En-gångs-klet.
Nackdel. VASELIN I HÅR!!!

Jag valde salva alternativ 2 då jag vill se resultat på en gång, inte visste jag hur svårt det skulle vara att få bort vaselin från hår. Nu vet jag. Sjukt kletigt och inte heller så trevligt att kamma bort den där hinnan. Efter första schampooneringen trodde jag i mitt stilla sinne att det var klart. På med kläder på Sandro och sen inser jag att jag måset schampoonera igen. Och sen igen. Sen struntade vi i det och han fick sova med kletigt hår. Idag när schampooneringen skulle påbörjas så var schampooflaskan slut. Jamen strålande! Verkligen strålande. Så nu har han flottigt hår.

Nä, det var mitt inlägg för idag. Antar att ni skiter i det här.

Kemikazepilot ofrivilligt.

Eftersom vädret hånskrattar mig i ansiktet och Sandro är förkyld så kommer jag inte ut om dagarna, därav händer inte så mycket i min vardag för tillfället.
Därför kommer jag att tänka på en del onödiga saker som jag vill ha svar på.
Bin.
Bin har ju som bekant en förbannad tagg som de sticks med när de blir hotade. Det är ju ren försvarsmekanism. Men hur bra är den om de dör utan den? Egentligen är den ju då helt meningslös, kanske till och med enbart skadlig för stackars biet. Jag menar, det måste ju hända att de använder taggen i onödan och sedan dör.
Vad är taggen till för? Ja, inte för att rädda biet i alla fall.
De har liksom blivit en form av ofrivilliga kemikazepiloter hela arten. De skadar fienden och dör på kuppen. Men hur som helst har de förmodligen en fiende som inte muckar gräl med bin igen. Fienden kanske rent av också dör, jag har inte så stor koll på hur skadliga bin är för andra djur och kryp, men taggen måste ju vara avsedd för fler fiender än människorna.

Jepp, det var bara det  jag ville.


Ett skämt!

Stockholmsvädret idag måste vara ett stort skämt. Jag går inte på det, bara så ni vet.

En annan tanke.

Inatt har kanske varit den jobbigaste natten av dem alla. Sandro är sjuk och sover en kvart i taget, vaknar och gråter... Inte alltid lätt det här med tålamod.

Hur som helst.
Toaletter.
På många toaletter så finns det en stor och en liten spolningsknapp. Men aldrig har någon förklarat när man använder vilken. Båda är logiska till båda.
1. Den stora knappen används när man har gjort nummer ett. Det gör man oftast och då är den stora knappen den som är mest logisk.
2. Den stora knappen används när man har gjort nummer två. Det är då man behöver spola mest och då använder man den stora knappen.
Jag har testat mig fram, men tycker inte att det är någon större skillnad på dem, men nog måste det vara en skillnad. När jag har varit någon annanstans än hemma har det bara kännts dumt att stå och spola flera gånger, så det har jag inte gjort.

Tidigare inlägg
RSS 2.0