Hungern har gått över.
Klockan är 16:15 och jag har inte ätit en matbit idag, ändå gick jag upp klockan 8.
Men plötsligt vart klockan 11:30 och jag fick bråttom. Klockan 13 skulle vi (jag och Lillskrutten) vara på mammakurs. Jag var väldigt skeptisk till det och tycker inte så mycket om att sitta och jämföra förlossningar och amning och så. Jag blev rätt positivt överraskad och tyckte faktiskt att det var ritkigt trevligt. Men det är lite så att allas upplevelser är liksom ytterligheter. Antingen så är det den värsta förlossningen i världen, eller så var den i princip smärtfri. Antingen så har man haft en väldans blues efter förlossningen och typ inte velat ha barnet, eller så har allt gått så himla bra och deras barn är kanske till och med lite bättre än de andras. Men det är väl så antar jag, det är väl ingen som vill ha ett såntdär vanligt barn.
Vi kom hem från sälen med alla 12 benen i behåll. Det var en riktigt bra resa faktsikt och jag fick festa för första gången sen Moses badade. Det var lika kul som jag kom ihåg.
Skidåkningen var bara sådär dock, däremot hyrde vi var sin skoter (mamma var hemma i stugan med Lillskrutten). Jag, A, brorsan, hans fru och pappa. Tänk er! Som bekant så har mitt lokalsinne sina brister, men uppe på ett kalfjäll där det verkligen inte finns några som helst riktmärken, i totalmörker (klockan var 19). Vi åkte ju längst spåret såklart, men efter att vi vänt så kom vi efter en stund till en korsning som ingen av oss märkt. Vilket håll? Nåja, vi kom ju hem utan problem. Jag upptäckte att jag blivit mer farträdd på äldre dagar också. En grupp som kört dagen innan oss hade kört vilse och det tog fyra man och fyra timmar att hitta dem igen.
Nä, nu måste jag faktiskt ta något att äta!
Men plötsligt vart klockan 11:30 och jag fick bråttom. Klockan 13 skulle vi (jag och Lillskrutten) vara på mammakurs. Jag var väldigt skeptisk till det och tycker inte så mycket om att sitta och jämföra förlossningar och amning och så. Jag blev rätt positivt överraskad och tyckte faktiskt att det var ritkigt trevligt. Men det är lite så att allas upplevelser är liksom ytterligheter. Antingen så är det den värsta förlossningen i världen, eller så var den i princip smärtfri. Antingen så har man haft en väldans blues efter förlossningen och typ inte velat ha barnet, eller så har allt gått så himla bra och deras barn är kanske till och med lite bättre än de andras. Men det är väl så antar jag, det är väl ingen som vill ha ett såntdär vanligt barn.
Vi kom hem från sälen med alla 12 benen i behåll. Det var en riktigt bra resa faktsikt och jag fick festa för första gången sen Moses badade. Det var lika kul som jag kom ihåg.
Skidåkningen var bara sådär dock, däremot hyrde vi var sin skoter (mamma var hemma i stugan med Lillskrutten). Jag, A, brorsan, hans fru och pappa. Tänk er! Som bekant så har mitt lokalsinne sina brister, men uppe på ett kalfjäll där det verkligen inte finns några som helst riktmärken, i totalmörker (klockan var 19). Vi åkte ju längst spåret såklart, men efter att vi vänt så kom vi efter en stund till en korsning som ingen av oss märkt. Vilket håll? Nåja, vi kom ju hem utan problem. Jag upptäckte att jag blivit mer farträdd på äldre dagar också. En grupp som kört dagen innan oss hade kört vilse och det tog fyra man och fyra timmar att hitta dem igen.
Nä, nu måste jag faktiskt ta något att äta!
Kommentarer
Trackback
