Nobody´s perfect.

Jag förstår inte. Jag har drabbats av sömnsjukan. Jag är banne mig trött hela tiden! Ständigt. Jag får väl börja käka piller eller något för att råda bot på det hela. Jag vet, jag ska inte klaga.

När jag var 11 år så ville min bror, 13 år, på språkresa till england. Inte skulle han tro att han skulle få åka ensam med sin polare inte. Jag, obstinat liten djävul som jag var skulle med. Men jag ville inte åka utan kompis, och vilka andra föräldrar släpper iväg sin 11 åriga dotter på språkresa i tre veckor? Jo Carros.

Mamma och pappa pratade med STS som vi åkte med säkert en miljon gånger för att försäkra sig om att de skulle ha extra koll på oss som egentligen var för unga för att följa med. De looovade dyrt och heligt att vi skulle bli tillsedda. Yeah Right!
Det började med familjen vi kom till. Ensamstående mamman var nog lite tokig. Vi fick inte vara någon annanstans än på rummet. Vi fick skinka och sallad till middag, det vi inte åt upp fick vi till frukost, sen lunch och så vidare. Jag tror jag levde på samma portion en vecka, det var inte så gott.
En kväll hör vi hur möbler flyttas på nedervåningen och vi smyger ut för att titta. (Vi vågade inte höras då mamman blev galen om vi lämnade rummet). Vi hör mansröster och fattar nada. Jag gick ner och ropade "Hello?" Men då blev det knäpptyst. Jag öppnade dörren in till tvillingarnas rum (typ 5 år kanske) och sängen var helt uppriven och ungarna var inte där. Jag gick in i rummet där möbler flyttats och mansröster kom ifrån, men de hade ställt en byrå för dörren.
Jag och Carro gick ut och skulle leta upp STS-ledare, men vi hade ingen aning om var de fanns, så vi gick vilse istället. (Detta var 1991, så inga mobiltelefoner) När vi väl kom hem var det tomt i huset. På morgonen ringde det på dörren, det var farbror polis som kanske undrade saker, men vi förstod inte. ELVA ÅR, vi skulle börja femman, hade läst engelska i ett år. Polisen tog in oss på förhör där vi fick spendera dagen och natten. Carro puttade fram mig så fort någon undrade något. "Aj vant to be a lojer" sa jag. Dagen efter fick vi ett hotellrum till STS hittat en normal familj till oss. Det gjorde de. Vad som hände vet jag fortfarande inte riktigt. Tror det hade med knarkaffärer att göra.

Efter ett par dagar var det midsommarafton och poolparty någonstans man behövde åka buss till. Mina rosenrasande föräldrar hade skällt ut hela STS för allt som hänt och krävt att STS skulle hålla varenda öga på oss två. De looovade dyrt och heligt. Yeah RIght.
När alla fulla ungdomar och vi skulle hem igen så blev vi bortknuffade när bussarna kom. Vi kom inte med helt enkelt. Till slut kom en buss som lämpade av oss någonstans och vår värdfamilj skickade efter taxi så vi kom hem, eller så var det mama och pappa som skickade efter taxin, kommer inte ihåg. Mamma och pappa kom nämligen ner med en rasande fart och tillbringade ett par dagar där för att ta hand om oss och för att skälla på STS.
Teddan, min bror, och hans polare blev dock utslängda från deras värdfamilj för att ha smugglat med middagskorven upp på rummet och skjutit iväg bitarna på förbipasserande med slangbella. De flydde hem till vår snälla, nya värdfamilj.

Så fort jag nämner det här för mamma och pappa så säger de: "Nej, ni var äldre än så, inte släppte vi iväg er när ni var så små, usch då" Och så småler de åt ena sidan.

Förlåt mamma och pappa att jag berättar det.

Då kan man fråga sig, sånthär händer inte alla, det är bara vissa människor som kan drabbas av sånthär. Varför jag?